- Minuterna emellan -

jag sitter fortfarande och tuggar långsamt på min ilska över trångsynta människor... jag fattar helt enkelt inte! varför sumpar man en chans att få lära sig nåt?! alltså, helt seriöst....
eller är det jobbigt att upptäcka att man fortfarande HAR saker att lära, eller vaddå?

en intelligent vän till mig (Miss I) sa att det såklart är för att de är rädda för saker de inte förstår, och för att det kan vara läskigt att få invanda (nedärvda?) åsikter ifrågasatta.
hon sa oxå att det väl är en sak att anse att man inte förstår detta skumma och obehagliga, men det betyder väl inte att man inte kan fatta att det påverkar personen känslomässigt, och att man då faktiskt borde klara av att sätta sig själv åt sidan och förstå känslorna!
okej, fine... det var inte direkt citat, men nästan!! :)

tänk om jag hade haft  inställningen att "vägra anpassning och inlärning".... hade jag blivit diagnosfri, tro?? hade jag fixat att lyssna på ngn annan, med HEEELT andra erfarenheter än jag, och ta till mig dennes synvinkel?
I THINK NOT!!!! *morr*

jag inser ju att medan jag idisslar min ilska gör dessa personer jag lägger min energi på andra, helt vanliga, saker... typ sover.... :(
nämen alltså... jag fattar att jag är den enda som lägger tid på det här... ja, by default såklart, eftersom de andra inte ens vill tänka på det! *skrattar trött*
men det är oxå en sån där sak; om inte jag gör det, så gör alltså ingen det... och på så sätt förändrar man ju fan ingenting!
men kanske borde jag kanalisera min ilska på annat sätt... kanske borde jag ta ner den ett snäpp och döpa om den till besvikelse?
för det är ju sant det oxå... jag blir besviken. och får någon slags uppenbarelse att det är ett jävla under att jag öht blivit någorlunda fördomsfri!
jag har såklart fördomar, men jag jobbar aktivt på att identifiera dem och släppa ut dem i solen, där de spricker, precis som alla andra troll...

borde inte det stå på ALLAS agenda??
borde inte det vara en prioritering i de flestas liv, med tanke på att världen krymper mer och mer för varje dag, och vi får fler och fler nya saker och situationer att anpassa oss till? det känns på ngt sätt logiskt att ta sig en titt på hur man tänker och agerar runt saker man kanske inte nödvändigtvis förstår.

insikten om att saker vi inte förstår kan ha ett värde för ngn annan känns fundamentalt viktig.

men jag antar att jag sakta glidit in på den gigantiska frågeställning om fördomar och värderingar som öppensinnade människor tampas med dagligen.
jag har inget nytt att tillföra.
bara en känsla av maktlöshet, och en långsamt växande insikt om att jag kan stånga mig blodig vad gäller just min personliga lilla övertygelse...
det kommer inte göra ngn större skillnad, såvida jag inte bestämmer mig för att skrika högre... och bli lite argare... och varför inte? det är ju inte så att jag har ngt bättre för mig!