- Minuterna emellan -

hur kommer det sig att saker man tror man lärt sig, får man alltid chans att kolla om de verkligen satt sig?! *skratt*
jag har kört mitt race i terapin.... jag har skaffat mig andra referensramar... men lik förbannat är jag nära upprepning...

är det för att jag vill kolla hur nära elden jag kan komma - numera - utan att bränna mig?
är det för att jag har en helt ny standard, och vill se om jag håller andra till den, eller viker mig för det välkända?
kanske är det en reaktion på att det snart är över; ett sista destruktivt race, medan min livlina fortfarande är inom räckhåll?
möjligen är det min rebelliska sida som tittar fram - vägrar anpassning - och blundar för det faktum att jag själv är den som blir lidande?

vad det än är så är jag säker på att jag kan hitta anledningen nånstans på våning 8.
det verkar så otroligt att det skulle vara slumpen! förresten tror jag inte på slumpen... så var det bra med det!
så... vad göra?
ska jag dra i det här, försöka få ngn rätsida på det, och på så sätt designera den sista tiden till detta uttjatade?
kanske bara ta det för vad det är, skita i varför, och göra mitt bästa för att inte rulla runt i gyttjan alltför länge?
sätta stopp - omgående - och inte ens bry mig i att ta reda på vad jag pysslar med?

jag är ju nyfiken... samtidigt obekväm med att analysera... vill gärna bara vara... men hur har det funkat för mig tidigare...?

nä, det får nog bli ännu ett varv med bollplanket, trots tidigare föresatser att trappa ut på mitt eget lilla vis.
jag vet ju att allt kommer att ordna sig - oavsett.