- Minuterna emellan -

vaknade med en känsla jag hatar..... jag är rastlös och uttråkad, men jag har ingen som helst energi att ta tag i saker, och göra ngt!!!
har känts som en skitdag hela dagen... och det tog mig ett bra tag att lista ut varför, men till slut så!! :D

idag är troligen början på reaktionen vad gäller avslutningen av terapin. såklart. *doh*
det blev lättare på en gång! bara att identifiera vad det är som stör mig gör det lättare att rida ut det, att inte äta för att trycka undan det, att inte starta bråk med ngn... *skratt* det var jätteskönt att upptäcka att jag kunde sätta fingret på vad det var, och att det i sig faktiskt gjorde en så stor skillnad!

nu väntar jag bara på att den här dagen ska ta slut, och fokuserar på att morgondagen förhoppningsvis har med sig en helt ny uppsättning känslor. :)

jaaa... på måndag har jag sista terapitimmen. vet inte riktigt vad jag känner infö det, och det i sig känns lite jobbigt! jag har ingen lust att få ngt slags nervöst sammanbrott en vecka efter!! :) ska jag få ett bryt verkar det liksom lämpligt antingen nu över helgen, eller för all del på måndag.
men om jag känner mig själv rätt lär det inte komma förrän efteråt...

å andra sidan, det kanske är bra?
det kanske är det som ger mig chansen att se att jag fått nya möjligheter, nya verktyg att hantera jobbiga grejer?

eftersom jag vet att det här såklart är jobbigt för mig, önskar jag att jag verkligen skulle kunna känna det oxå, vilket jag inte verkar kunna just nu. jag har ingen lust att gå och undermedvetet trycka undan grejer... det känns som att jag borde göra bättre/smartare ifrån mig än så! :)
men... det är vad det är, antar jag. och jag lär få hantera situationen oavsett när mina känslor hinner ikapp mig.

kan man gå åt två håll samtidigt?
bör man gå åt två håll samtidigt?

jag håller, precis i dagarna, på att avsluta min terapi, vilket är skrämmande nog i sig... avslutet föder ett behov av att  "städa" mentalt, plocka ihop tankar, lägga dem i kartonger och ställa upp på "vinden".
samtidigt har jag tackat ja till denna intervju för DN (som blev uppskjuten från i lördags till imorgon), och lite grann tvärtemot den initiala information jag fick så ska artikeln nu vara "mkt personlig" och handla oerhört mkt mer om mina känslor, än som det först var, den behandling/terapiform jag genomgått.

jag känner mig inte så sugen på det, faktiskt. jag håller ju på att städa och plocka undan i mitt mentala stök... då har jag väl ingen lust att dra fram allt igen, för att ngn annan ska granska det?

det känns som att det här kommer att bli ett gigantiskt test av min förmåga att sätta gränser, och hålla på min integritet! vet inte om jag är redo för det... men jag borde vara det, med tanke på att jag sas fått ordning på mig själv mer.

tack och lov kom ju denna lilla sammanstötning av händelser medan jag fortfarande har G att gå till. efter lite babblande fram och tbka (av mig) lessnade han och meddelade mig att jag måste faktiskt inte svara på alla frågor hon ställer, och jag kan faktiskt styra en del av intervju och innehåll själv.....
tamejfan om han inte har rätt!! :) jag kan faktiskt det... alldeles själv.

jag märker att jag känner obehag inför imorgon... jag vill äta!!!! *ler*
men obehaget är inte alls tillräckligt för att jag ska känna att jag inte fixar det, eller för att jag ska "råka" bryta benet. :D
det är bara nog starkt för att jag ska känna av det, reagera, och förstå att ngt inte är helt hundraprocentigt bekvämt i min lilla värld just nu.
och det måste få vara okej.

jag har skrivit ut hennes mail, det som startade det hela, för att under morgondagen kunna påminna mig om på vilka premisser det här faktiskt började.
hur man än vrider och vänder på det så är det här med all sannolikhet bra för mig, på en massa olika plan. det är lite skönt att nånstans "veta"/ana det, eftersom jag just nu inte ser det! :)
det jag ser precis just nu är att jag ställt mig på kollisionskurs med mig själv, att det just nu faktiskt är rätt mkt samtidigt, och att jag kommer att greja det här oxå, såklart...

det gäller bara att, mer eller mindre bokstavligt, hålla tungan rätt i munnen!

jag sa ju att jag skulle återkomma till den, och förvisso känner jag mig inte så kreativ just nu direkt, men jag är uttråkad! det funkar oxå bra som motivation till mer eller mindre vilken aktivitet som helst! :)

det här med kontrollbehov avhandlades hos G i måndags (tillsammans med en del annat av större eller mindre dignitet), och vi kom in på hur mitt kontrollbehov minskat successivt under de senaste åren. samtidigt insåg jag att jag har en känsla av mkt större reell kontroll numera.

tanken på om dessa två separata känslor hade med varandra att göra eller inte, föddes....
vartefter vi pratade insåg jag att de inte på ngt sätt var givna att följa varandra. alltså....

- jag upplever minskat kontrollbehov
- jag upplever samtidigt ökad reell kontroll

det ena, kan man tänka, bör ha gett det andra. eller?

delvis! min lilla teori är att dessa två har startat på helt olika platser inne i mitt undermedvetna nånstans, och till slut förenats.

såhär nånting;
#1 - jag har minskat kontrollbehov pga att G varit vansinnigt konsekvent i sitt sätt att bemöta och behandla mig. jag har kunnat, med hundraprocentig säkerhet, förutsäga hur jag kommer att bli bemött, vilken respons G kommer att ge i div. olika situationer etc.

#2 - det andra är en känsla av ökad reell kontroll. den kommer såklart av att jag fått en oerhört mkt bättre uppfattning om vem jag är, att jag klarar av att sätta gränser (både för mig själv, och för andra i relation till mig), att jag fått ett annat lugn i mig själv, och därmed fått bättre överblick över min tillvaro. då blir känslan/upplevelsen av kontroll givetvis större.

#1 ger #2, så långt är jag med på "det ena ger det andra", men jag tror inte att det är samma sak åt andra hållet...
såhär; hade G varit mindre konsekvent som person, och inte gett  mig samma känsla av förutsägbarhet, så hade mitt kontrollbehov kanske inte förändrats alls, eller i vilket fall inte lika mkt som det gjort.

#1 kräver medverkan, och ett specifikt beteende, av någon utanför en själv. det går inte att utveckla på egen hand.
#2 tror jag däremot går att fixa på egen hand. jag tror att det är ngt som händer alla, med åren, vartefter man lär känna sig själv, får ordning på var i tillvaron man hör hemma etc.
jag har bara fått en intensivvariant av den kursen, pga ett oerhört bra bollplank!
mao, #2 är klart möjlig även utan förekomsten av #1.

alltså... lyckas jag göra mig förstådd alls?? *asg* känner att jag är luddig och omständlig i mitt sätt att skriva... irriterande! det lät så jäkla bra "live" liksom.... ;) jaja....

hur som helst, min inre bild av det här är att dessa två grejer är varsin linje, som liksom möts i en 90 graders vinkel (har jag nämnt att jag har synestesi?? självklart är min inre bild också i 3D och färg!! *skratt*), istället för att löpa parallellt.
jösses vilken insyn i min vridna lilla hjärna...

iaf... om det är ngn som fattar hur jag menar, så hoppas jag att mitt halvsvamliga orerande gav ngt! :D

funderar på hur smart jag är... egentligen, liksom! ;)
jag tror att det är bra för mig att i lugn och ro tänka över vad jag håller på med... kanske är det så att jag inte behöver mer än en liten påminnelse för att inse att jag är inne på fel spår? på ngt sätt skulle det faktiskt kännas rätt bra, även om det såklart skulle vara en solklar förlust om man vrider lite på det. *skratt*

men men... man kan verkligen inte få allt.

det här med att trappa ut terapin då... först var ju frågeställningen om det kanske skulle vara vettigt att trappa ut frekvensen. men det kändes aldrig riktigt som jag, liksom...
släppte funderingarna, insåg att jag kommer att fixa ett abrupt avslut, och så var det inte mer med det.

jag har dock kommit på att min lilla hjärna har hittat ett eget sätt att trappa ut... jag märker att jag tar upp mindre och mindre stora/tunga/jobbiga saker. det blir mer och mer ytligt och generellt, fler och fler rent allmänna diskussioner, och det känns jättebra!
när jag kom på vad det var jag gjorde kände jag mig rätt så smart! *asg* iaf undermedvetet smart då, antar jag...

jag tror att det skulle bli knas att prata om en massa tunga prylar (as usual, liksom) och sen plötsligt så ska jag inte dit veckan efter, och allt blir som hängande i luften.
då - om nånsin - tror jag det kan bli stora problem med att få ett lugnt och fint avslut.

och ett lugnt och fint avslut ska jag ha! jag vägrar känna att jag fryser mitt i ett steg... aldrig riktigt kom "ut på andra sidan", eller så.
svårt att förklara hur jag tänker och känner. jag har inte analyserat det så där jättemkt. det känns som att jag skulle kunna förstora upp hela grejen om jag tänker en massa på det.
tänker jag inte på det - utan att för den skull trycka undan det - så har jag väl inga stora problem med det?! :) för då skulle jag ju tänka på det vare sig jag ville eller ej... no?

så... jag slutar tänka på det nu! *skratt*

hur kommer det sig att saker man tror man lärt sig, får man alltid chans att kolla om de verkligen satt sig?! *skratt*
jag har kört mitt race i terapin.... jag har skaffat mig andra referensramar... men lik förbannat är jag nära upprepning...

är det för att jag vill kolla hur nära elden jag kan komma - numera - utan att bränna mig?
är det för att jag har en helt ny standard, och vill se om jag håller andra till den, eller viker mig för det välkända?
kanske är det en reaktion på att det snart är över; ett sista destruktivt race, medan min livlina fortfarande är inom räckhåll?
möjligen är det min rebelliska sida som tittar fram - vägrar anpassning - och blundar för det faktum att jag själv är den som blir lidande?

vad det än är så är jag säker på att jag kan hitta anledningen nånstans på våning 8.
det verkar så otroligt att det skulle vara slumpen! förresten tror jag inte på slumpen... så var det bra med det!
så... vad göra?
ska jag dra i det här, försöka få ngn rätsida på det, och på så sätt designera den sista tiden till detta uttjatade?
kanske bara ta det för vad det är, skita i varför, och göra mitt bästa för att inte rulla runt i gyttjan alltför länge?
sätta stopp - omgående - och inte ens bry mig i att ta reda på vad jag pysslar med?

jag är ju nyfiken... samtidigt obekväm med att analysera... vill gärna bara vara... men hur har det funkat för mig tidigare...?

nä, det får nog bli ännu ett varv med bollplanket, trots tidigare föresatser att trappa ut på mitt eget lilla vis.
jag vet ju att allt kommer att ordna sig - oavsett.

hmmm... jag sa ju att jag inte skulle palla att vara en regelbundet aktiv bloggare.... jaja, jag antar att det på plussidan petas upp några poäng för att jag iaf har självinsikt! ;)

myyyyycket har ju hänt! inte bara vad gäller mellanliggande minuter, utan denna gång även i form av just stora händelser.
jag har blivit av med min BPS-diagnos, vi har haft ett nytt, mkt lyckat seminarium, och jag har börjat ana vart min framtid är på väg! :) det är fan inte kattskit på ett halvår! haha

jag är numera helt PS-fri. min borderline och min tvångsmässiga PS är som bortblåsta! inte ens ett litet ynka kriterie kvar! jag är ruggigt stolt över mig själv.
givetvis är G en superstor del i det här. med en annan sparringpartner hade jag såklart inte varit här idag. jag hade säkert varit bättre, kanske tom diagnosfri, men jag hade inte varit HÄR! och det är just här jag trivs så förbannat bra. all respekt och värme till fantastiska G! :)

seminariet gick bra. de små missöden som inträffade lyckades vi dölja med strålande smidighet! alla var nöjda, utvärderingen var oerhört positiv, och nu har vi än mer blodad tand till nästa gång!

min framtid då.....
vi (föreningen) har två jätteintressanta samarbeten på gång. bägge känns som att de verkligen kan bidra till att sätta oss på kartan! inte en dag för tidigt, enligt mig.
jag har börjat få förfrågningar om att komma och gästföreläsa på div ställen, vilket är såååå kul! det är ju just precis det jag vill hålla på med. kanske är jag ute i arbete igen inom ett år. vore så cool!

i övrigt knallar livet på förunderligt lugnt och stabilt. jag är lite chockad, häpen och förvånad fortfarande! ;)
jag har äntligen landat i mitt liv... och iom det såklart insett att jag kan landa ännu mer om jag fortsätter jobba på att bygga upp min integritet och lära mig sätta, för mig bekväma, gränser.
jag fattar nu vad G menar med att det kommer hända mer under senare halvan av 2008 än vad jag tror! ska bli intressant som fan.

min bekantskapskrets har verkligen förändrats under de senaste två åren. jag märker att jag drar mig undan från instabila människor (som jag tidigare kunde identifiera mig med såklart) och väljer ett umgänge med äldre, mer grundade individer.
jag umgås fortfarande mkt med Mamman, men numera en hel del även med några av hennes vänner. de har en tendens att ligga nånstans mitt emellan oss i ålder, så det funkar fint!
jag har saaaaakta börjat ta upp kontakten med några andra av mina vänner som jag kommit ifrån. jag är dock uppmärksam på hur nära jag låter dem komma. den energi jag har i mig själv behöver jag för mig själv fortfarande, och jag klarar inte energitjuvar. men.... det ÄR upp till mig att ansvara för mina egna gränser... det kan jag faktiskt inte lägga på andra!
några av de jag lämnat bakom mig kommer jag med stor sannolikhet inte att träffa igen... iaf inte som förut. kanske ngn gång per år tills det rinner ut i sanden. man skulle möjligen kunna tro att det är lite trist, men det är faktiskt inte det. jag har delat så otroligt mkt med dessa personer, men som det är nu har vi noll och intet gemensamt. och så är det bara. inte mkt att göra åt saken! det känns dessutom rätt okej att ha "kommit vidare".

ja, solen skiner i mitt liv och utanför fönstret numera! våren är på ingång, och jag mår...... bra!