Vaken.... jodå, det kan man nog säga!
den här veckan har sett ut ungefär så som följer:
- vaken 2 dygn i sträck
- sova ca 10 timmar
- vaken över 2 dygn
- sova näst intill ett helt dygn (!!)
- nu vaken sen midnatt "i morse"
eh.... pass!! liksom....
jag börjar få en oerhört påträngande känsla av att jag borde fixa till mina dygn!! *asg* inte för att jag har några förpliktelser som jag iom detta inte sköter, utan för att jag gissar att jag skulle må bättre av det...
men men, man kan ju inte lyckas med allt! ;)
Det var som fan!!!
alltså.... Concerta måste vara årets coolaste preparat!! :) inte nog med att jag helt uppenbart behöver det (eftersom det funkar lysande på mig), dessutom har det den effekten att jag får lite mer kontroll över min hets- och överätning!
jag kom som vanligt på, 10 minuter innan kiosken stänger, att jag inte har ngt "kul" hemma. och heller inga smågrejer i matväg som jag kan peta in i micron om jag blir hungrig/sugen/får ett skov mitt i natten. och faktiskt... det var helt okej!!!
jag behövde inte gå ner till kiosken... det är väl första gången det hänt på jag vet inte hur många år!
jag insåg att jag har knäckebröd, jag har en färdigmiddag, jag kan koka ägg, och mer än så finns det inte en chans att jag behöver förrän framåt lunch imorgon. att jag sen kan få lust på ngt mer, det är en annan femma, men jag kommer inte DÖ av att inte kunna tillfredställa den ev. lusten. hittills har den inte visat sig, och klockan är fan 100 vid det här laget! :)
dessutom... jag har haft en liten burk (0,75 L) blåbärsglass i min frys i säkert 2-3 dagar!
1) det finns ingen godare glass än blåbär!
2) den hade inte överlevt en hel kväll för 3 månader sen!
3) den är fortfarande mer än halvfull, och fastän jag nu kom på att den finns där måste jag inte genast hasa dit och mumsa på den!
fatta grejen!!! jag är lycklig.
jag kan numera blir sugen/känslomässigt sugen men jag VET att det är det jag är. jag vet att jag inte är hungrig, eller att jag inte behöver maten.
förut hade jag aldrig ngn aning om ifall jag var sugen, känslomässigt sugen eller rent av hungrig! så om inte annat var det liksom vettigt att äta för säkerhets skull. (som om jag skulle kollapsa av näringsbrist efter 4 timmar, men ändå... heh...)
nä.... jag prisar som vanligt G och min smala (no pun intended) lycka, och ser faktiskt lite ljusare på det här med framtiden vad gäller mat å sånt.
denna gång ska även Mrs. E ha ett stort, fett tack för förmågan att avdramatisera saker och ting! :)
sen finns det såklart en vettig anledning till att jag äter Concerta, vilket är en trolig ADHD-problematik, och jag tror att medicinen hjälper rätt bra... det är skitsvårt att känna stor skillnad när jag inte riktigt vet vilken känsla det är jag letar efter... eller om det ens är en känsla! :D
men eftersom det känns mer välstädat i huvudet och jag kan slutföra uppgifter (sååååå cool), så gissar jag att den funkar himla bra!
det ska bli oerhört intressant att se vad som händer med mig när jag väl inser (på alla plan) att jag kan slutföra grejer, inte behöver vara orolig för att fastna mitt i ngt etc.... kanske kommer jag att våga ta på mig saker att göra? som det varit har jag ju varit kanonförsiktig med det de senaste åren, eftersom jag just inte vetat. men framöver kanske jag kan ta på mig prylar, slutföra dem och berättigat känna mig nöjd och stolt över det jag gör.
det skulle inte vara kattskit, kan jag lugnt meddela.
det borde förändra mig lite, som person, och troligen åt det positiva hållet.
undrar hur många såna saker som kan komma att hända framöver just pga Concertan, som jag inte ens har hunnit börja fantisera om ännu?
jag vet att jag är "tur-förföljd" ist för det omvända, och att det retar en hel del personer.... men vad trist för dem!
jag har en förmåga att få mitt liv att glida på utan större mängder grus i maskineriet, iaf vad gäller saker som jag personligen kan påverka.
att det sen fanimej inte varit lätt alla gånger, det har mer haft med saker jag inte kunnat styra att göra. att mitt liv stördes av min BPS-diagnos, och att det gav mig ett gäng jobbiga år, det var inget jag kunde styra eftersom jag dels inte visste att det var ngt vajsing, och dels inte fick hjälp på hur länge som helst när jag väl fick reda på det.
men vad gäller andra prylar, ekonomi, mediciner, vem/vilka jag får möjlighet att prata med, öppningar yrkesmässigt etc, så kan man ju lugnt kalla mitt liv räkmacka..... :)
idag kan jag se och känna det, varje dag. det hade jag inte perspektiv eller energi till för några år sen.
och Concertan har ju inte direkt bidragit med ngn negativ effekt till min förmåga att se och uppskatta detta.
undra på att det ibland slår mig, och att "det var som fan" verkligen är det enda jag kan komma på att tänka. :)
Vad var det jag sa??!
myyyyycket har ju hänt! inte bara vad gäller mellanliggande minuter, utan denna gång även i form av just stora händelser.
jag har blivit av med min BPS-diagnos, vi har haft ett nytt, mkt lyckat seminarium, och jag har börjat ana vart min framtid är på väg! :) det är fan inte kattskit på ett halvår! haha
jag är numera helt PS-fri. min borderline och min tvångsmässiga PS är som bortblåsta! inte ens ett litet ynka kriterie kvar! jag är ruggigt stolt över mig själv.
givetvis är G en superstor del i det här. med en annan sparringpartner hade jag såklart inte varit här idag. jag hade säkert varit bättre, kanske tom diagnosfri, men jag hade inte varit HÄR! och det är just här jag trivs så förbannat bra. all respekt och värme till fantastiska G! :)
seminariet gick bra. de små missöden som inträffade lyckades vi dölja med strålande smidighet! alla var nöjda, utvärderingen var oerhört positiv, och nu har vi än mer blodad tand till nästa gång!
min framtid då.....
vi (föreningen) har två jätteintressanta samarbeten på gång. bägge känns som att de verkligen kan bidra till att sätta oss på kartan! inte en dag för tidigt, enligt mig.
jag har börjat få förfrågningar om att komma och gästföreläsa på div ställen, vilket är såååå kul! det är ju just precis det jag vill hålla på med. kanske är jag ute i arbete igen inom ett år. vore så cool!
i övrigt knallar livet på förunderligt lugnt och stabilt. jag är lite chockad, häpen och förvånad fortfarande! ;)
jag har äntligen landat i mitt liv... och iom det såklart insett att jag kan landa ännu mer om jag fortsätter jobba på att bygga upp min integritet och lära mig sätta, för mig bekväma, gränser.
jag fattar nu vad G menar med att det kommer hända mer under senare halvan av 2008 än vad jag tror! ska bli intressant som fan.
min bekantskapskrets har verkligen förändrats under de senaste två åren. jag märker att jag drar mig undan från instabila människor (som jag tidigare kunde identifiera mig med såklart) och väljer ett umgänge med äldre, mer grundade individer.
jag umgås fortfarande mkt med Mamman, men numera en hel del även med några av hennes vänner. de har en tendens att ligga nånstans mitt emellan oss i ålder, så det funkar fint!
jag har saaaaakta börjat ta upp kontakten med några andra av mina vänner som jag kommit ifrån. jag är dock uppmärksam på hur nära jag låter dem komma. den energi jag har i mig själv behöver jag för mig själv fortfarande, och jag klarar inte energitjuvar. men.... det ÄR upp till mig att ansvara för mina egna gränser... det kan jag faktiskt inte lägga på andra!
några av de jag lämnat bakom mig kommer jag med stor sannolikhet inte att träffa igen... iaf inte som förut. kanske ngn gång per år tills det rinner ut i sanden. man skulle möjligen kunna tro att det är lite trist, men det är faktiskt inte det. jag har delat så otroligt mkt med dessa personer, men som det är nu har vi noll och intet gemensamt. och så är det bara. inte mkt att göra åt saken! det känns dessutom rätt okej att ha "kommit vidare".
ja, solen skiner i mitt liv och utanför fönstret numera! våren är på ingång, och jag mår...... bra!
