Sover... sover mera.
men jag tror jag kommit på det!
jag har ju börjat med Concertan igen, och den gör på ngt skumt sätt att jag slappnar av... utan att jag hela tiden aktivt måste TÄNKA på att slappna av, vilket i sig har en kontraproduktiv känsla, liksom! *skratt*
alltså... vad jag känner att jag kan nu är att bara vara, utan att stressa upp mig, eller spänna mig konstant för att jag är rastlös etc.
och jag tror att min kropp helt sonika är smart nog att ta chansen! lite av "wow! hörrni... hon slappnar av! sov, för helvete, sov!!!" eller ja... nåt ditåt!
det här kommer att bli bra, såklart. det är inte optimalt, men vad i livet är det?? huvudsaken är att jag kan få må som jag gjort nu det senaste halvåret. (så varför jag öht skulle dit och PETA i det, fattar jag inte nu)!
jag vill tbka till där jag var för 1-2 månader sen. då är jag nöjd!
jag känner mig bara livrädd för att jag har sabbat det nu, och att jag inte KAN komma tbka dit.... men men, det lär väl visa sig, antar jag.
jag är hur som helst sjukt osocial, och det är nog klokt. jag ska inte vara varken bland folk, eller i möblerade rum just nu.....
Fine.
jag inser att jag måste tänka om, men jag är JÄVLIGT besviken, både på mig själv och på... jag vet inte... omständigheterna, antar jag. det hade varit så skönt... och nu känns det som att om jag inte ens kan sluta med dem nu, medan jag mår bättre än jag NÅNSIN gjort, ja då är det nog så det är.... resten av livet, liksom.
ingen jättehit, men jag VET ju att det skulle kunna vara så mkt värre, så varför flippar jag över det här??
det är iaf lugnare nu....
men kvällen och natten påminner mig så sjukt mkt om hur det var förut.... jag mår inte bra, jag kan inte fokusera (på ett sätt så jag kan slappna av) på ngt, jag är konstant irriterad och jag äter som om jag hade pröjs för det!!
jag kan sitta och veta till 100% att tar jag en macka till (fan, bara en halv macka t.o.m.) så kommer jag må illa, känna mig äckelmätt och ångra mig.
vad jag gör? jo, jag tar såklart en macka till, för jag är fullständigt slut i huvudet!!!
igen... värre problem kan man ha. faktiskt.
fotona på mitt skrivbord gör oerhört mkt för mig just nu. de håller min hjärna på rätt köl, och berättar för mig att jag är en fjant som gnäller över en tamejfan avundsvärd situation, för många.
visst, jag känner vad jag känner just nu.... men det är ändå en del av mig, den logiska, som fattar att jag har det så galet förspänt i mitt liv att jag verkligen borde hålla käft!
så jag gör det nu. en stund iaf.... :)
Förbannat oxå!!
frustration och ilska är inte ett utsättningssymtom, hur jävla många ggr man än vrider och vänder på det!!! och tro mig... jag har vridit och vänt på det.
frustration och ilska är anledningen till att jag äter Seroxat, anledningen till att jag en gång i tiden blev deprimerad. jag har fattat, och erkänt, det nu.
så vad fint!!!! det kommer tbka som ett brev på posten så snart jag försöker sätta ut dem, och ger mig (i sann borderlineanda) känslan av att jag inte har kommit NÅGON JÄVLA STANS, lik förbannat!! att jag lika gärna kunde ha diagnoserna kvar, eftersom jag tydligen ÄNDÅ inte klarar mig utan SSRI.
ett problem, tror jag, är att jag inte ens vet VAR jag ska lägga det här.... ja, jag måste ha nånstans att göra av det, så bara är det. köp läget.
ingår det i min bipolära diagnos? trots att just SSRI och bipoläritet inte är kompisar, så kan ju orsaken till att jag behöver SSRI trots allt vara bipoläriteten.... eller??
jag måste veta i vilket fack jag kan arkivera det här, för annars kommer jag aldrig kunna just precis det - arkivera det!
just nu känns allt jobb ogjort, jag känner mig komplett värdo, och fan MER icke-normal än tidigare.
jaaaaaa, jag vet att det inte är så!!! men jag känner så iaf....
hey! jag kan iaf sätta ord på vad jag känner... *ler trött* grattis till mig.
nä, idag suger livet... och det är tänkt att jag ska vara social ikväll... jo hejsan! jaja, vi får väl se hur fan det går.
dessutom har jag totalt vänt dygnet igen... och gissa vad? jo, på fredag ska jag vara INNE I STAN vid 08 på morgonen, alltså i rusningen vilket är det VÄRSTA JAG VET!!! och jag ska dessutom vara pigg, med hjärnan påslagen, och troligen behöva vara kreativ.... *asg* det blir nog jättebra.
skjut mig.
Frustrerad!
fan... nu behöver jag faktiskt ngt att göra......
helst på en iaf semi-frivillig basis, så jag inte klappar ihop bara för att jag kräver en massa av mig själv... men iaf nånting vettigt att ta mig för.
funderar på att ta ngn form av volontärsysselsättning. det finns ju en hel del att lägga energi på, om man är det minsta samhällsmedveten.
och eftersom jag mer och mer kommit till insikt om att det är en sak att ha åsikter om vad som är fel på världen, men det är en helt annan sak att faktiskt få tummen ur röven och göra ngt åt det, så borde jag hitta ett eller ett par ställen som behöver assistans, och just få tummen ur!!
förslag på ställen/organisationer i Sthlm som kan behöva lite aktiv hjälp, på frivilligbasis, emottages tacksamt!
Suck!
var vaken ett tag på kvällen/natten, men somnade prompt igen!
verkar helt slut.... är inte 100 på varför, faktiskt.
visst... lite av det fattar jag, men låångt ifrån allt. undrar iofs om det kan ha nånting med Seroxaten att göra... känns inte riktigt så dock. känns mera som att jag är mentalt supertrött, men jag har ingen anledning att vara deppig, eller låg... så det är nog inte det, tack och lov!
mitt eländiga sovande, och påföljande miss på 6 timmar av den lilla dos medicin jag står på nu, gjorde mig komplett inkapabel att palla att ta mig ut idag. jävligt trist, eftersom jag skulle träffat Miss S. och skvallrat om våra liv! ;) ville väldans gärna göra det, men det kommer ju såklart fler tillfällen.
ovanpå allt annat somnade jag såklart med kläderna på... vilket för mitt undermedvetna verkar innebära nån slags fängelse, eftersom jag alltid vaknar och har sjukt ont, och är jättestel! så smart var jag alltså nu... och har dessutom då sovit hur länge som helst!
idag tackar jag gud för Voltaren och Dexofen! ;) illa... men vad gör man inte för förmågan att ta sig från soffan till köket! *skratt*
det kommer lätta upp ju mer jag rör mig, det vet jag.. så en kortare promenad står på agendan nu. see ya!
Mera seroxat!
jag är nere på 10 mg/dag, och har så varit i 2 dagar nu, och jag har inte dött!! *skratt*
jag har heller inte blivit fullständigt dum i huvudet, mördat ngn, gjort mig ovän med halva världen eller kapitulerat och gått upp i dos igen! det känns rätt stort, faktiskt. ska inte säga att jag inte känner av det, för oj oj det gör jag. men jag håller inte på att gå under. iaf inte ännu...
håll tummarna för mig!
Seroxat igen.
nu har jag stått på 20 mg/dag i typ en vecka eller så... kanske lite längre... och eftersom jag inte är så masochistiskt lagd tänker jag inte dra ut på det här längre än vad jag behöver.
föresatsen är att gå ner på 10 mg/dag iom morgondagens dos. heh... jag lär ju bli jääävligt kul att ha med att göra, men hellre det NU än om 3-4 veckor, när jag har saker att göra där jag behöver vara "närvarande" med hela mig.
så mao, från och med imorgon kommer den jävliga perioden, men som jag ändå hoppas och tror kommer att gå bättre än förra försöket. 20 mg/dag har gått över förväntan, så med lite tur gäller det även fortsättningsvis.
om inte annat kommer jag att stå ut för att jag så gärna vill tbka på Concertan igen! :)
jamen juuuust det ja!!!!! *smått chockad* jag har kommit på att jag räknat fel, och stått på för hög dos (eller ja, gjorde medan jag ramlade in i senaste manin iaf), och ätit en tablett mer än jag ska!
inte alls bra... och jag brukar verkligen inte räkna fel!! men men... även solen, och allt det där... ;)
så mao, nu har jag iaf koll på hur många tabletter jag ska ta när jag väl börjar om igen! *skratt*
det är inte kattskit det...
Seroxat, elektriska stötar och mod!
jag har ett uppehåll på Concertan eftersom jag insåg att min senaste mani, trots att den var jäkligt trevlig, skulle kunna fortsätta Ad Infinitum om jag inte gjorde ngt aktivt! så... kortare uppehåll på Concertan (med bonusen att jag upptäcker att jag behöver den!), och långsam utsättning av Seroxaten.
när jag är nere på 10 mg/dag, fasar jag in Concertan igen, tänkte jag.
hur som helst... SSRI generellt, och Seroxat i synnerhet, är ett litet helvete att sätta ut!!! jag får sjukt otrevliga "stötar" genom kroppen, och hjärtat slår små extraslag men inte på det trevliga sätt det kan göra annars! :P
jag har en frustrationsnivå som inte är sann! och jag är helt galet lättirriterad och lättkränkt.
om jag är otålig och smått otrevlig den närmaste månaden, ta det för helsike inte personligt!! *asg* för det lär inte ha ett skit med ngn annan än mig att göra.
det här är det första seriösa försöket jag gör att bli fri från SSRI.
det försök som gjordes tidigare höll på i fyra månader, och jag sjönk djupare i depression än jag nånsin gjort. MEN... jag var inte redo då. jag trodde inte att det skulle gå. jag var helt övertygad om att jag inte kunde leva utan den.... självuppfyllande profetia, någon?? :D
den här gången känner jag preciiiis som jag gjorde när jag slutade röka; jag är inte deprimerad i mig själv längre, jag tror inte att jag inte överlever utan SSRI, och jag är så redo att stå ut med utsättningssymtomen!
jag vet sen tidigare att inställning är allt! när jag slutade röka (och lyckades) hade jag ställt om min hjärna och berättade för mig själv att jag är icke-rökare.
det funkade fint.
det kommer det här oxå att göra.
jag är inte deprimerad längre, och det är inte pga att jag äter Seroxat, det är pga att jag jobbat som fan med mig själv, och kommit fram till att jag är rätt okej! :)
det beror oxå - såklart - på att jag fått diagnosen bipolär, och att jag är vettigt medicinerad för den, även om jag kanske inte så tungt medicinerad som Fru. K skulle önska... ;)
hey! man kan inte få allt här i livet....
summa summarum... jag känner mig modig, stark, och har vetskapen om att jag kommer att lyckas i ryggen!
bara det är ett liv värt att leva...
Säng, säng, säng (sova, sova, sova)...
det känns som att detta med hysteriska dygn borde vara på uppehällningen nu.. men nej då! här sitter jag, klockan är 100, och jag har inte sovit sen Hedenhös! vafan.....
jo, jag fattar ju varför jag trillat över mani-kanten igen... men det spelar ingen roll! jag slutar ICKE med Concertan! det handlar om balans och dosering.... och att kanske sätta ut mitt fina lilla SSRI... eftersom det, vad SSRI anbelangar, är det minst vettiga preparatet för mig egentligen. men det är smått skrämmande, eftersom jag är så övertygad om att jag behöver det.
funderar på att byta till Johannesört, och sen trappa ut den oxå, och se vad som händer. kan bli intressant.
hur som helst hjälper det inte mig i skrivande stund. jag är fortfarande lika vaken, och lika sne på det faktum att jag inte kan sova! :D
jaja.... snacka om lyx-problem.....
- jag har tak över huvudet
- jag har mat för dagen
- jag kan gå ut när jag vill, och gå vart jag vill
- jag bestämmer själv över mitt liv, och vad jag gör med det
det är fan inte illa... om man jämför.
Vaken.... jodå, det kan man nog säga!
den här veckan har sett ut ungefär så som följer:
- vaken 2 dygn i sträck
- sova ca 10 timmar
- vaken över 2 dygn
- sova näst intill ett helt dygn (!!)
- nu vaken sen midnatt "i morse"
eh.... pass!! liksom....
jag börjar få en oerhört påträngande känsla av att jag borde fixa till mina dygn!! *asg* inte för att jag har några förpliktelser som jag iom detta inte sköter, utan för att jag gissar att jag skulle må bättre av det...
men men, man kan ju inte lyckas med allt! ;)
Det var som fan!!!
alltså.... Concerta måste vara årets coolaste preparat!! :) inte nog med att jag helt uppenbart behöver det (eftersom det funkar lysande på mig), dessutom har det den effekten att jag får lite mer kontroll över min hets- och överätning!
jag kom som vanligt på, 10 minuter innan kiosken stänger, att jag inte har ngt "kul" hemma. och heller inga smågrejer i matväg som jag kan peta in i micron om jag blir hungrig/sugen/får ett skov mitt i natten. och faktiskt... det var helt okej!!!
jag behövde inte gå ner till kiosken... det är väl första gången det hänt på jag vet inte hur många år!
jag insåg att jag har knäckebröd, jag har en färdigmiddag, jag kan koka ägg, och mer än så finns det inte en chans att jag behöver förrän framåt lunch imorgon. att jag sen kan få lust på ngt mer, det är en annan femma, men jag kommer inte DÖ av att inte kunna tillfredställa den ev. lusten. hittills har den inte visat sig, och klockan är fan 100 vid det här laget! :)
dessutom... jag har haft en liten burk (0,75 L) blåbärsglass i min frys i säkert 2-3 dagar!
1) det finns ingen godare glass än blåbär!
2) den hade inte överlevt en hel kväll för 3 månader sen!
3) den är fortfarande mer än halvfull, och fastän jag nu kom på att den finns där måste jag inte genast hasa dit och mumsa på den!
fatta grejen!!! jag är lycklig.
jag kan numera blir sugen/känslomässigt sugen men jag VET att det är det jag är. jag vet att jag inte är hungrig, eller att jag inte behöver maten.
förut hade jag aldrig ngn aning om ifall jag var sugen, känslomässigt sugen eller rent av hungrig! så om inte annat var det liksom vettigt att äta för säkerhets skull. (som om jag skulle kollapsa av näringsbrist efter 4 timmar, men ändå... heh...)
nä.... jag prisar som vanligt G och min smala (no pun intended) lycka, och ser faktiskt lite ljusare på det här med framtiden vad gäller mat å sånt.
denna gång ska även Mrs. E ha ett stort, fett tack för förmågan att avdramatisera saker och ting! :)
sen finns det såklart en vettig anledning till att jag äter Concerta, vilket är en trolig ADHD-problematik, och jag tror att medicinen hjälper rätt bra... det är skitsvårt att känna stor skillnad när jag inte riktigt vet vilken känsla det är jag letar efter... eller om det ens är en känsla! :D
men eftersom det känns mer välstädat i huvudet och jag kan slutföra uppgifter (sååååå cool), så gissar jag att den funkar himla bra!
det ska bli oerhört intressant att se vad som händer med mig när jag väl inser (på alla plan) att jag kan slutföra grejer, inte behöver vara orolig för att fastna mitt i ngt etc.... kanske kommer jag att våga ta på mig saker att göra? som det varit har jag ju varit kanonförsiktig med det de senaste åren, eftersom jag just inte vetat. men framöver kanske jag kan ta på mig prylar, slutföra dem och berättigat känna mig nöjd och stolt över det jag gör.
det skulle inte vara kattskit, kan jag lugnt meddela.
det borde förändra mig lite, som person, och troligen åt det positiva hållet.
undrar hur många såna saker som kan komma att hända framöver just pga Concertan, som jag inte ens har hunnit börja fantisera om ännu?
jag vet att jag är "tur-förföljd" ist för det omvända, och att det retar en hel del personer.... men vad trist för dem!
jag har en förmåga att få mitt liv att glida på utan större mängder grus i maskineriet, iaf vad gäller saker som jag personligen kan påverka.
att det sen fanimej inte varit lätt alla gånger, det har mer haft med saker jag inte kunnat styra att göra. att mitt liv stördes av min BPS-diagnos, och att det gav mig ett gäng jobbiga år, det var inget jag kunde styra eftersom jag dels inte visste att det var ngt vajsing, och dels inte fick hjälp på hur länge som helst när jag väl fick reda på det.
men vad gäller andra prylar, ekonomi, mediciner, vem/vilka jag får möjlighet att prata med, öppningar yrkesmässigt etc, så kan man ju lugnt kalla mitt liv räkmacka..... :)
idag kan jag se och känna det, varje dag. det hade jag inte perspektiv eller energi till för några år sen.
och Concertan har ju inte direkt bidragit med ngn negativ effekt till min förmåga att se och uppskatta detta.
undra på att det ibland slår mig, och att "det var som fan" verkligen är det enda jag kan komma på att tänka. :)
