- Minuterna emellan -

idag kom min första födelsedagspresent för i år!! :) med posten..... hehe.....

min fantastiska, underbara L var den som hann först, och jag kan säga på en gång att inget toppar det han gav mig! inget alls...




han gav mig sitt guldhalsband. hans eget...
jag har bilder på honom, tagna för länge sen, där han bär det.... jag har ngt som är genuint från honom och som hunnit absorbera så mkt av hans energi och person.

han är inte sann.
varje gång vi pratar, oavsett hur, så överraskar han mig på ett eller annat sätt. men detta....
visst, jag hade såklart insett att han skulle hitta på nånting! det bara vore inte han annars. :) och visst, jag gissade nog att han skulle skicka mig nånting, absolut. men jag tänkte mera i banorna ngt han övertalat en vän att fixa till mig, typ nån som tecknar, eller ja... nåt sånt.

det här var nog det sista jag hade kunnat föreställa mig!! *skratt* det är underbart att ständigt bli överraskad av hans finurliga sätt att visa mig vad han känner, och hans förmåga att träffa såååå rätt med allt han gör och allt han säger.

jag är lycklig.
helt osannolikt, underbart och fantastiskt lycklig. ♥♥♥

ja... äntligen får jag tummen ur, och postar uppdateringen!! *skratt*
hey, bättre sent än aldrig, kanske....?

eftersom L's CM var sur på mig (lååång historia, om ett mail som gjorde mig sne...) så hade jag inga större förhoppningar om att vi skulle få mer än max en timme... men så tänkte jag att vafaaaan.... bättre kvinna än såhär är man väl??? ;)
så jag bad att få två minuter med hans CM innan denne kopplade ner mig till L.... den tiden använde jag till att säga en massa "blont och spånigt"... som "alltså, jag hoppas att du inte tog illa upp...." och "ja, för du vet, engelska är ju inte mitt modersmål, och ibland låter jag nog mer taktlös än vad jag egentligen är...."
*asg*

när jag fick L på tråden sa han på en gång, precis som jag misstänkt, att hans CM hade sagt att vi bara skulle få en timme idag....
"nej då", sa jag  "vänta bara... han gillar mig igen!"
och hur gick det....?
vi fick över två timmar!!!! hahahaha
fan... det är helschysst att vara manisk! man får sååå mkt gjort, och orkar manipulera folk på en helt annan nivå än annars! :P

L skrattade åt mig.... eller snarare med mig, skulle jag tro! ;)


hur som helst, det här samtalet.... JÖSSES, säger jag bara!
denna man är helt galet strålande vad gäller tamejfan allt! det är ruggigt lätt att det blir missförstånd via brev, och det är inte helt lätt att få ordning på brevledes... och jag är van vid att jag måste sköta båda parternas del av förhandlingarna när det uppkommit saker.... *ler snett* där ser man hur bra jag brukade vara på att välja partners...
men nu då? neeeej... han sköter sin del alldeles finfint! killen har NOLL rädsla för konflikter, han hetsar inte upp sig (som jag gör... heh...), och han har ruggiga skills när det kommer till att snabbt och enkelt komma till kärnpunkten, och se till att man fattar poängen... (för det är ju såklart mest jag som blir smånervös, missförstår saker för att jag är skraj, etc.)
han tar det sååå sjukt lugnt!
det här är den första människa jag träffat som kan hantera mig! *skratt* mest för att han inte verkar behöva "hantera" mig... utan han bara tar mig för den jag är, och anser inte att det är ngt mer med det. jag är van att folk (läs: män) himlar med ögonen och suckar tyst när jag börjar analysera mig själv och situationen... han hoppar glatt på tåget, och filosoferar/analyserar tillsammans med mig! :D
han låter mig babbla på... vrida och vända på grejer... och han har SKOJ tillsammans med mig! den delen av ett förhållande arkiverar inte han under "jobbigt och trist", utan precis som jag, under "utvecklande och intressant"!

fan... jag önskar att jag kunde förklara honom bättre... förklara vad det är som är så speciellt med honom, men jag kan inte. han måste liksom upplevas.
eller ja... det är klart att jag kan förklara delar av det, som tex. det faktum att vi är så sjukt lika, och då är det ju inte undra på att vi gillar varann, liksom! ;)
men det är så mkt mer än så.

jag läste/hörde... minns inte... ett citat för ett litet tag sen, som på nåt sätt säger en del:
"Falling in love happens when someone sees you as you see yourself."

en sak vet jag iaf, han är så fantastiskt mkt mer praktisk och jordbunden än vad jag är! *skratt* han är bra för mig.... han ser till att jag inte drar iväg åt 700 olika håll på en gång, och spenderar pengar jag inte har på att göra allt på en gång.
han är lugnare... han ser till att vi kommer överens om att jag inte ska lägga pengar på både telefontid med honom och spara till resa samtidigt, utan att jag tar en sak i taget.
hans idé, som var jävligt vettig, var att vi lägger 2-3 månader på att prata med varandra så mkt vi kan... för att vi behöver det just nu... och efter det lägger vi ner alla samtal som inte är våra "specialare" på två timmar, utan de dyrare, till förmån för att jag ist ska kunna lägga undan pengar och komma över.
hade jag fått bestämma hade jag gjort allt på en gång, och troligen blivit utan matpengar och el..... *asg*

nåja... men lite tur (såvida inte Murphy ska blanda sig i) så har jag just hittat ett sätt att göra telefonkostnaderna (de "andra" samtalen) helt galet mkt billigare än om jag tagit dem via de vanliga kanalerna!
det finns 3 st "service providers".... PCO, IPS och E2E (och sen GTL som man måste ha... *suck*) såhär ser det ut om jag räknat rätt, vilket jag verkar ha gjort...

PCO + GTL 15 min call = $13.35             + $28 per month    3 calls/month = TOT $68.05

IPS  + GTL 15 min call = $10.75             + $33 per month    3 calls/month = TOT $65.25

E2E  + GTL 15 min call = $  3.10             + $  7 per month    3 calls/month = TOT $16.30

$68.05 = 415 SEK
$65.25 = 400 SEK
$16.30 = 100 SEK

är inte det helt sjukt??? jag trodde alltså att det skulle bli minst 400:- per månad för att vi skulle kunna prata 15 minuter i tel, en gång i veckan de veckor vi inte har "våra" samtal.
det gick ju liksom bort på en gång!!!! 400 fucking jävla kronor i månaden!! knappast.... *pah*

men... en hundring.... det är ngt helt annat!!
hundra spänn!!! för precis, alldeles exakt, samma service som de andra två bolagen.... fy faaaaan säger jag vad de tjänar pengar på vänner och familj till interner.
och då är ändå den dyraste av de här 50% billigare än om man kör på de "long distance providers" som fängelset har!!!

jag fattar inte att folk har råd....

hur som helst (guuuud vad jag pladdrar!!!), nu har jag råd. nu känns det inte oöverkomligt. så nu kör vi på det här i 2-3 månader, och sen är det spara som gäller. :)
iiiiiiiiiiiiiiiiiih!!!!! :D :D :D

ja... jag återkommer i ärendet, som vanligt....
puss!!

----

edit, två timmar senare:

jamen juuust det ja!!! *asg*
det var ju det där med min lilla diagnos ja.....
det var en sån seriös non-issue att jag inte ens kom ihåg att jag skulle skriva om det... heh.

han visste redan.... *skratt* han hade listat ut det, och ville (med de svävande frågor han ställde i brevet) ge mig chansen att öppna upp den konversationen själv...
kan man annat än älska honom??! :)

aaaaaaaaaaaaaaaah!!!!!

3½ timme kvar tills jag ska ringa L!!! :D :D

shit.... mina fjärilar har fått fnatt!!!
visst, de brukar vakna till med jämna mellanrum och göra mig oförmögen att äta eller sova... men det här är helt galet!! *skratt* sitter halvt ihopkrupen för att lugna ner magen! ;)

jag är lite smått nervös oxå, av flera skäl... men det "stora" är att jag inte berättat att jag är bipolär... heh... kan man ju kanske tycka är lite bra att informera om, men det är ju inte direkt en konversationsöppnare, liksom!! :)
jag döljer det inte på så sätt att jag skäms eller nåt sånt, det är bara det att det är svårt att veta om en person har medias bild av bipoläritet, eller en mer sansad och sann bild.
jaja, jag lär ju bli varse idag, eftersom mitt senaste brev innehöll denna ngt försenade info...

håll tummarna för mig!!
återkommer.

jag vill skriva om mitt samtal med L... men jag saknar fanimej ord!!!!

jag förstår inte hur någon som redan ÄR perfekt för mig, kan fortsätta att bli mer och mer perfekt?! är inte det liksom.... omöjligt?? :D

vi fick nästan två timmar IGEN!! :) jag hajar inte riktigt det där... det ska vara upp till en timme... men hey! jag tänker inte klaga! *skratt* och precis som förra gången... man hinner klara av en hel del på två timmar! ;) en heeeel jävla del!
vi spenderar mkt  "tal-tid" med att bara vara fascinerade över att vi hittat varandra, vi jämför uppväxt (sjuuukt lika), diskuterar våra respektive familjer och skapar en känsla för det som numera är "vi"... den mesta tiden går åt till sånt!

sen lägger vi en ohyggligt stor del av tiden på att skratta!! att hitta en annan människa som verkligen kan få dig att skratta är definitivt en gåva.
jag känner mig så otroligt levande när jag pratar med honom! mer så än vad jag gör rent generellt. han har en alldeles underbar effekt på mig...
återkommer när jag har landat, och kan formulera mig igen! ;)

huuuur söt får man bli???
jag vet att han inte har tillgång till sånt här själv... han måste ha mutat ngn att göra det åt honom! :)

vad jag pratar om? hjärtat jag fick i senaste brevet från L.... kika!

shit vad länge sen det var jag skrev!! har haft huvudet fullt av prylar, men inte fått ner dem i text... men nu så! :)

tycker det händer så sjukt mkt hela tiden, och jag har ingen aning om hur jag ska kunna få ner allt i skrift så jag kan bevara lite av det. med mitt minne behöver jag liksom saker nedskrivna! ;)

ja, nu är det officiellt iaf... det är L och jag som gäller! *ler brett* fan vad skönt!!
kan inte fatta att jag haft sån sinnessjuk tur att jag träffat denna fantastiska man! jag menar, egentligen.. vad är oddsen? vi bor "en bit" ifrån varandra, och har inga gemensamma nämnare vad gäller vänskapskrets och jobb... inte helt lätt att hitta varandra då!
men hur som helst... han är min!!!! :D


har fått många brev senaste veckan, och lever ständigt högt uppe på rosa moln!
ett var speciellt... jag fick veta fler detaljer om hur hans "fall" ser ut, och hur pass troligt det är att han kommer att komma av Death Row. det är, på allvar, mkt goda chanser!! det ska inte mkt till nu.... klart att det kan stupa på målsnöret, det kan vad som helst... men om inte!!!

har kollat upp hans fakta såklart... jag är ju som jag är... och det han säger stämmer fin-fint!!! så det är inte "bara drömmar".....

jag gillar mitt liv!!! :D

och de är rosa.... ;)

ja... nog för att jag misstänkte att det skulle bli "värre" när jag väl fått en röst till orden.... men jösses!

jag har blivit så girig!!! vill ha mera. vill kunna prata fritt! som det är nu är det en gång i månaden som gäller, och då ska vi hinna få in allt vi behöver säga. vilket är en hel del.....
men å andra sidan.... enkelt uttryckt så kunde det varit jävligt mkt värre! det kunde varit så att jag aldrig fått lära känna honom över huvud taget... mitt liv är redan så mkt rikare pga honom. jag har ett helt annat sätt att se på min egen existens, mitt eget liv. jag har det förbannat bra, jag kan göra så otroligt mkt med mitt fria liv, och jag är glad över saker jag tidigare tagit för givna.

jag kommer att vara för evigt tacksam för det. oavsett vad som händer i framtiden.

alltså... fy fan vad det är kört för mig!!! haha

vi fick två timmar!!! TVÅ timmar... de måste ha glömt bort honom eller ngt... ;) eller så har jag charmat hans CM så till den milda grad att vi redan fått fördelar av det! :D

alltså, dessa två timmar. JÖSSES!!!!!
det var inte en tyst sekund! iaf inte av sån där jobbig, obehaglig tystnad. det var ett par av "taking a moment", för att processa.... men annars, massa babbel, oerhört mkt skratt, och engagemang i att räta ut ett frågetecken eller två.... alltså, killen jobbar SNABBT det ska jag ge honom! *skratt*

den tiden vi fick idag var verkligen ovärderlig för att avgöra om HAN är den han utgett sig för att vara, om JAG är den jag utgett mig för att vara... om det finns nån som helst kemi "live" eller om vi kanske ska hålla oss till brev (!), och såklart för att få ett hum om vad som pågår.
denna man är så galet intelligent, respektfull, vettig och omtänksam att det är helt sjukt!! och nej... han är inte ens lite manipulativ. jag om någon ser sånt på 4 mils avstånd! (jag kanske inte alltid bryr mig, men jag ser det).
framför allt är han extremt rolig!!! jag kan inte minnas när jag skrattat så här mkt! :D
bara det i sig är värt allt.


igen... LM, Miss I., Miss A. och alla andra som backar upp mig helhjärtat, och som lämnat alla fördomar utanför, tusen tusen tack!!!
jag ska inte ljuga och säga att det inte skulle gå ändå, för det skulle det... men det blir såååå sjukt mkt lättare med support. att veta att det finns några där ute som inte ens höjer på ögonbrynen, utan anser att mitt omdöme brukar vara sunt och därmed troligen är det även denna gång, är värt så otroligt mkt. ♥

att det finns en hälsosam mängd engagemang i att kolla upp att jag håller mig på rätt köl, det uppskattar jag. att det finns en oro för hur jag ska orka med, och om jag kommer att må bra, det uppskattar jag oxå. jag behöver balanserad input för att hålla huvudet kallt.
men, alla former av dömande kommentarer om L som person kommer däremot att lämnas helt därhän!
jag är inte intresserad.

jag har bestämt mig.
jag tänker inte pracka på folk vare sig info eller åsikter, men fantamej om jag ska behöva dölja vem jag är och vad jag gör! i helvete heller.
den som kräver det av mig kommer att hamna ute i kylan. punkt.

för övrigt.... jag är lycklig. om det kan intressera? :)

alltså... det är mindre än en timme kvar till jag ska ringa L! shiiiiit..... jag har så sjukt stora fjärilar i magen att jag inte vet var jag ska ta vägen!! *asg*

jag vet ju att jag har rätt i att det kommer att gå strålande, att vi kommer ha saker att prata om, och att jag med allra största sannolikhet kommer att möta exakt den person jag mött hittills, brevledes... men det är fortfarande en så galet stor grej, detta! kan inte hjälpa att jag håller på att gå sönder!

jag som inte skulle bli nervös!! haha.... jo just det ja... det verkar ju gå bra!

till råga på allt så skriker min ena katt - non stop!!! han har fått ngt slags psykbryt och är på dåligt humör, antar jag... det är inte ett dugg stressande, faktiskt.... *djupt sarkastisk*

jaja.... måste slappna av en smula nu..... annars vete fan hur jag kommer att framstå! ;)

hehe! glad tjej....

har fått ordning på telefon-prylen vad gäller L, och på torsdag kommer jag prata med honom för första gången!! :) det ska bli sååå kul! en helt ny dimension till vår vänskap.
det känns viktigt att få en röst till nyllet, och vetskapen om att vi kommer ha så jävla skoj tar udden av nervositeten! det finns inte en möjlighet i världen att det kommer att bli obehaglig tystnad, brist på samtalsämnen eller ngt sånt! inte en chans. :D

jag ser fram emot torsdag sååå mkt!! :)
håll tummarna för att teknik och annat bestämmer sig för att samarbeta hela vägen.

alltså..... tänk att några meningar kan förändra precis allt, som genom ett trollslag!!

jag har haft det skitjobbigt med att veta att L ska dö, och att jag kan göra noll och intet för att förhindra det. det är fan inte lätt. plötsligt idag kommer ett brev.... med följande innehåll:

"Anyway, there are a lot of guys who have been getting off death row lately... the same might be happening to me sometime in the future. My appeals are going good, and it seems like I'm on track to get off the row and hit General Population. Nothing is definite yet, but it's looking very promising. :)
I've got 15 years inside, so if I get off the row right now I would have to do 10 to 15 more years, and then I'd be set free..."


det var som att ta av en mörk filt du levt under i månader, och se ljuset igen!!!! :D
helt sjukt glad blev jag!!!
inte så konstigt kanske, att man blir glad att ngn kanske ska få leva.....? (känns som att jag pratar om ngn i ett u-land eller ngt...).

jag kan inte med ord förklara hur otroligt mkt det här förändrade hela min sinnesstämning, och hur snabbt jag kom ur den svacka jag varit i den senaste månaden!!! det gick så jävla fort!! *skratt*

idag är jag lycklig.

jag är riktigt nyfiken nu!!! :)
L har fixat och trixat, och nu verkar det som att vi kommer kunna prata i telefonen på ett sätt som absolut inte kommer att ruinera mig! vanliga collect call från USA, särskilt via fängelsernas "long distance providers", är helt sjukt dyra! fattar inte hur folk har råd.

det fascinerar mig att han ens fick till det! uppenbarligen är man inte helt utan makt, ens på Death Row.... smått udda när man inte är van vid hur saker och ting funkar i en annan persons verklighet.
vi har så otroligt olika liv, så mkt att lära oss om varandras vardag, och det är svårt att få ett bra grepp om en person utan att höra rösten. tycker jag iaf.
så det här ska bli så otroligt kul!! en helt ny dimension till en vänskap som på kort tid blivit oerhört viktig för mig, och mitt perspektiv på världen.

en gång i månaden kommer vi att kunna prata i en timme, eller kanske t.o.m. längre. vill vi prata oftare än så är det vanliga collect call som gäller, så jag misstänker att det nog inte kommer att bli så mkt oftare än en gång i månaden!! :D men det är bra nog! en chans att avhandla saker som är krångliga att berätta via brev (handskrivna), där tonfall och annat definitivt inte framkommer tydligt. sånt som bakgrund... tidigare upplevelser... sånt som liksom tenderar att bli romaner i brevform, men som skulle gå så otroligt mkt smidigare att köra igenom via telefon. :)

jag är nyfiken, otålig och jätteintresserad av att få veta hur mkt det här kommer att hjälpa oss att få en tydlig bild av varandra.

sen är det ju trots allt så att allt som sparar tid är av godo... jag har ingen aning om hur länge jag får behålla min nyvunna vän i mitt liv. eller i något slags liv över huvud taget, om vi ska vara petnoga.
att hinna få info, bilda mig en uppfattning, kunna skapa minnen av denna människa känns så viktigt.

ska maila och fixa och trixa på min ände nu, så att vi kan komma igång så snart det bara går! :)

fan vad skönt det är med folk som inte bara är fördomsfria, och låter mig leva mitt liv som jag vill, utan som dessutom är min egna lilla heja-klack och ser ngt positivit i alla beslut jag tar, och allt jag gör! :)

ja, lilla LM, det är dig jag pratar om!!! :D

det var sååååå skönt att äntligen ta en 5-timmarsfika i helgen som var, berätta om L, hur viktigt allt det blivit för mig, och få en respons som är så fullständigt fri från fördomar, fördömanden, negativitet och annat crap!!
jag påstår inte att hon är korkad på ngt sätt ;), självklart hade hon reservationer, men det var för mig och hur jag ska orka. det handlade inte ens för en sekund om L!

hon ställde "rätt" frågor, de som enligt mig är de enda relevanta, och hon lyssnade på svaren. inga förutfattade meningar, what so ever.

det var vansinnigt befriande! jag mår så sjukt mkt bättre med hela den här situationen nu. jag får vara lycklig.
jag har alla planer på att skjuta undan alla andra reaktioner, och allt annat crap.
hade hennes reaktion och hennes sätt att hantera det hela varit obalanserad (dvs bara handlat om hur jävla kul och lätt allt är) så hade jag varit tvungen att införliva några andra sätt att se på saken kanske. ;)
men hennes reaktion var mer än balanserad, den var genomtänkt och givande.

tusen tack älskade LM för att du är den du är - och låter mig vara den jag är! ♥

uppgiven
maktlös
panikslagen
letar utvägar där inga finns

uppskattad
trygg
lycklig
lyft av glädjen att vara betydelsefull

pendlar mellan hopp och förtvivlan
varför gör jag såhär mot mig själv?
för att det är värt det
du är värd det

visst, jag har alltid varit blödig... inte alls varit en av de som enkelt ser känsloladdade scener i filmer etc. och utan problem håller tårarna borta - tvärtom!
men just nu är det värre än nånsin.

det har noll och intet med mediciner hit och dit att göra, för detta har pågått längre än vad div. medicinutsättingar gjort.
jag har numera oerhört svårt för dödsscener, även de som är förhållandevis vackra. eller kanske allra mest de.
allt som påminner mig om hur barbarisk döden är får mig att snyggt och prydligt falla i bitar, för att sedan plocka ihop mig själv tillräckligt för att trava igenom i princip hela mitt känsloregister.
jag blir så fruktansvärt arg!! jag känner mig så otroligt maktlös.
tanken på att det kan ses som okej att kallt och beräknande ta livet av ngn, att kalla det rättivsa och anse sig berättigade, är för mig den yttersta monstruositet.
jag förstår helt enkelt inte!
varför är det bättre, mer okej, berättigat, och rättvist när det görs med lagen i ryggen, utan passion, och utan känsla? är inte just utan känsla ett tecken på att det är ett fullständigt psykopatiskt beteende??

jag visste ju att det här inte skulle bli lätt! jag visste det.
men fy faaaaaan vad jobbigt det är.

jag måste göra ngt.
jag kan inte bara sitta och se på!
det måste finnas ngt jag kan engagera mig i, trots att jag lever i ett vettigt land, geografiskt sett långt borta, och trygg, från länder med en helt sjuk inställning till livet!
jag kan inte bara se på... det går inte.


"An eye for an eye makes the whole world blind."
- Ghandi

vilket ju är bra på sätt och vis, eftersom det inte är sådär jättevettigt att vara manisk någon längre tid, men det är inte bra på det sättet att även om jag inte KRASCHAR, så blir jag så mkt känsligare och blödigare....

jag har länge känt att jag kommer att få det känslomässigt tufft med min nya vän L, eftersom jag vet att det bara är en tidsfråga innan han kommer att dö, och att det kan komma närsomhelst, om 3 veckor eller 10 år, men knappast längre än så.
det känns så skumt att fästa mig vid någon som jag vet att jag inte kommer att få behålla. och ännu skummare blir det när han är en av de vackraste själar jag träffat på. helt galet.

jag är övertygad om att vi inkarnerar ihop... att vi tillhör samma grupp själar, och att vi känt varandra läääänge... men vad hjälper det? jag fattar att jag har något att lära av detta, och han oxå... men det är lik förbannat så jävla orättvist!
å andra sidan, jag valde det själv, och borde (enligt mångas filosofi) inte gnälla.
men jag ser det inte så.
att jag valt det själv gör inte smärtan i att förlora någon mindre!! det gör inte mina känslor mindre berättigade eller mindre "rätt".

jag vill finnas där för denna fantastiska människa. och att alla inte fattar det unika och vackra med honom, det är såååå trist, men helt okej. det är liksom deras förlust, inte min.
det enda jag kan känna vad gäller det är att det är trist att många är så trångsynta, och därmed missar så mkt.
det går att lära sig av andras erfarenheter. faktiskt. men viljan måste finnas.
jag kommer att minnas (läääänge, länge) vilka som ser ner på min vänskap med L, och sätter sig på sina höga hästar. oooh ja, länge kommer jag att minnas.
minsta moraliska felsteg de gör hoppas jag kommer att påminna dem om att marginalerna är så jävla små!

du som anser dig bättre än L; det kunde varit du! endast försynen och omständigheterna gör att det inte är det....


There but for the grace of God, go I...
- John Bradford