- Minuterna emellan -

visst, jag har alltid varit blödig... inte alls varit en av de som enkelt ser känsloladdade scener i filmer etc. och utan problem håller tårarna borta - tvärtom!
men just nu är det värre än nånsin.

det har noll och intet med mediciner hit och dit att göra, för detta har pågått längre än vad div. medicinutsättingar gjort.
jag har numera oerhört svårt för dödsscener, även de som är förhållandevis vackra. eller kanske allra mest de.
allt som påminner mig om hur barbarisk döden är får mig att snyggt och prydligt falla i bitar, för att sedan plocka ihop mig själv tillräckligt för att trava igenom i princip hela mitt känsloregister.
jag blir så fruktansvärt arg!! jag känner mig så otroligt maktlös.
tanken på att det kan ses som okej att kallt och beräknande ta livet av ngn, att kalla det rättivsa och anse sig berättigade, är för mig den yttersta monstruositet.
jag förstår helt enkelt inte!
varför är det bättre, mer okej, berättigat, och rättvist när det görs med lagen i ryggen, utan passion, och utan känsla? är inte just utan känsla ett tecken på att det är ett fullständigt psykopatiskt beteende??

jag visste ju att det här inte skulle bli lätt! jag visste det.
men fy faaaaaan vad jobbigt det är.

jag måste göra ngt.
jag kan inte bara sitta och se på!
det måste finnas ngt jag kan engagera mig i, trots att jag lever i ett vettigt land, geografiskt sett långt borta, och trygg, från länder med en helt sjuk inställning till livet!
jag kan inte bara se på... det går inte.


"An eye for an eye makes the whole world blind."
- Ghandi