Okej... är tydligen på väg "ner"...
vilket ju är bra på sätt och vis, eftersom det inte är sådär jättevettigt att vara manisk någon längre tid, men det är inte bra på det sättet att även om jag inte KRASCHAR, så blir jag så mkt känsligare och blödigare....
jag har länge känt att jag kommer att få det känslomässigt tufft med min nya vän L, eftersom jag vet att det bara är en tidsfråga innan han kommer att dö, och att det kan komma närsomhelst, om 3 veckor eller 10 år, men knappast längre än så.
det känns så skumt att fästa mig vid någon som jag vet att jag inte kommer att få behålla. och ännu skummare blir det när han är en av de vackraste själar jag träffat på. helt galet.
jag är övertygad om att vi inkarnerar ihop... att vi tillhör samma grupp själar, och att vi känt varandra läääänge... men vad hjälper det? jag fattar att jag har något att lära av detta, och han oxå... men det är lik förbannat så jävla orättvist!
å andra sidan, jag valde det själv, och borde (enligt mångas filosofi) inte gnälla.
men jag ser det inte så.
att jag valt det själv gör inte smärtan i att förlora någon mindre!! det gör inte mina känslor mindre berättigade eller mindre "rätt".
jag vill finnas där för denna fantastiska människa. och att alla inte fattar det unika och vackra med honom, det är såååå trist, men helt okej. det är liksom deras förlust, inte min.
det enda jag kan känna vad gäller det är att det är trist att många är så trångsynta, och därmed missar så mkt.
det går att lära sig av andras erfarenheter. faktiskt. men viljan måste finnas.
jag kommer att minnas (läääänge, länge) vilka som ser ner på min vänskap med L, och sätter sig på sina höga hästar. oooh ja, länge kommer jag att minnas.
minsta moraliska felsteg de gör hoppas jag kommer att påminna dem om att marginalerna är så jävla små!
du som anser dig bättre än L; det kunde varit du! endast försynen och omständigheterna gör att det inte är det....
There but for the grace of God, go I...
- John Bradford
jag har länge känt att jag kommer att få det känslomässigt tufft med min nya vän L, eftersom jag vet att det bara är en tidsfråga innan han kommer att dö, och att det kan komma närsomhelst, om 3 veckor eller 10 år, men knappast längre än så.
det känns så skumt att fästa mig vid någon som jag vet att jag inte kommer att få behålla. och ännu skummare blir det när han är en av de vackraste själar jag träffat på. helt galet.
jag är övertygad om att vi inkarnerar ihop... att vi tillhör samma grupp själar, och att vi känt varandra läääänge... men vad hjälper det? jag fattar att jag har något att lära av detta, och han oxå... men det är lik förbannat så jävla orättvist!
å andra sidan, jag valde det själv, och borde (enligt mångas filosofi) inte gnälla.
men jag ser det inte så.
att jag valt det själv gör inte smärtan i att förlora någon mindre!! det gör inte mina känslor mindre berättigade eller mindre "rätt".
jag vill finnas där för denna fantastiska människa. och att alla inte fattar det unika och vackra med honom, det är såååå trist, men helt okej. det är liksom deras förlust, inte min.
det enda jag kan känna vad gäller det är att det är trist att många är så trångsynta, och därmed missar så mkt.
det går att lära sig av andras erfarenheter. faktiskt. men viljan måste finnas.
jag kommer att minnas (läääänge, länge) vilka som ser ner på min vänskap med L, och sätter sig på sina höga hästar. oooh ja, länge kommer jag att minnas.
minsta moraliska felsteg de gör hoppas jag kommer att påminna dem om att marginalerna är så jävla små!
du som anser dig bättre än L; det kunde varit du! endast försynen och omständigheterna gör att det inte är det....
There but for the grace of God, go I...
- John Bradford
Kommentarer
Postat av: S
Jag ryser för jag skrev nyss något som rörde sig i närbesläktade banor. Så oändligt sorgset att du måste konfronteras med förlusten, så oändligt vackert att du förmår uppskatta det du har.
*kram*
S
Trackback
