- Minuterna emellan -

ja... jag är ju då en modig tjej, som vi alla vet (eller hur var det med den saken....?!) ;), och har sakta börjat sätta ut mina Seroxat.
jag har ett uppehåll på Concertan eftersom jag insåg att min senaste mani, trots att den var jäkligt trevlig, skulle kunna fortsätta Ad Infinitum om jag inte gjorde ngt aktivt! så... kortare uppehåll på Concertan (med bonusen att jag upptäcker att jag behöver den!), och långsam utsättning av Seroxaten.
när jag är nere på 10 mg/dag, fasar jag in Concertan igen, tänkte jag.

hur som helst... SSRI generellt, och Seroxat i synnerhet, är ett litet helvete att sätta ut!!! jag får sjukt otrevliga "stötar" genom kroppen, och hjärtat slår små extraslag men inte på det trevliga sätt det kan göra annars! :P
jag har en frustrationsnivå som inte är sann! och jag är helt galet lättirriterad och lättkränkt.
om jag är otålig och smått otrevlig den närmaste månaden, ta det för helsike inte personligt!! *asg* för det lär inte ha ett skit med ngn annan än mig att göra.

det här är det första seriösa försöket jag gör att bli fri från SSRI.
det försök som gjordes tidigare höll på i fyra månader, och jag sjönk djupare i depression än jag nånsin gjort. MEN... jag var inte redo då. jag trodde inte att det skulle gå. jag var helt övertygad om att jag inte kunde leva utan den.... självuppfyllande profetia, någon?? :D

den här gången känner jag preciiiis som jag gjorde när jag slutade röka; jag är inte deprimerad i mig själv längre, jag tror inte att jag inte överlever utan SSRI, och jag är så redo att stå ut med utsättningssymtomen!
jag vet sen tidigare att inställning är allt! när jag slutade röka (och lyckades) hade jag ställt om min hjärna och berättade för mig själv att jag är icke-rökare.
det funkade fint.
det kommer det här oxå att göra.

jag är inte deprimerad längre, och det är inte pga att jag äter Seroxat, det är pga att jag jobbat som fan med mig själv, och kommit fram till att jag är rätt okej! :)
det beror oxå - såklart -  på att jag fått diagnosen bipolär, och att jag är vettigt medicinerad för den, även om jag kanske inte så tungt medicinerad som Fru. K skulle önska... ;)
hey! man kan inte få allt här i livet....

summa summarum... jag känner mig modig, stark, och har vetskapen om att jag kommer att lyckas i ryggen!
bara det är ett liv värt att leva...